"När jag funderade på vad jag kunde ange som "influenser" återvände jag gång på gång till idén att sammanställa en hiphopmix. Jag har lyssnat på den här musiken sedan jag var liten, och när jag tänker tillbaka var det den första musiken jag kom över som jag kunde beskriva som att den hade känslan av "någon annanstans" – en känsla av en plats som inte fanns i den andra musik jag lyssnade på vid den tiden.

Men jag djupplottrar den inte eller spelar den på annat sätt än hemma eller i hörlurar när jag reser. Jag är medveten om att mitt perspektiv på den är ett utifrånperspektiv – jag kommer inte från den plats där den här musiken föddes och jag gör inte anspråk på att förstå den kamp den växte ur; det finns också en mycket verklig och problematisk historia av appropriering av den här musiken, och jag kan inte ignorera den dialektiska kollisionen mellan vitt voyeurism/den vita blicken, och om idén om "influenser" kan sägas vara mer än bara en produktionsstil eller vad det nu är, så har hiphop uppmuntrat mig att ha ett kritiskt förhållningssätt till mina egna lyssningsvanor.

Det är med det i åtanke som jag har satt ihop denna mix av spår och redigeringar. Jag gick tillbaka och lyssnade om och om igen på det material jag har älskat – främst från början till slutet av 90-talet. Jag har fortsatt att lyssna på hiphop i takt med att den muterat och omformats, och jag lyssnar fortfarande på vad som händer med genren nu, men för denna mix ville jag behålla känslan av den era som utan tvekan påverkade mig när jag var yngre.

Jag minns en grupp barn i mitt område i Birmingham, lite äldre än mig, blivande b-boys antar jag – tänk Mongoose BMX-cyklar, lino, Farah-byxor, Fila, Lacoste-tröjor, en boombox. Jag hade en fotboll och de erbjöd att låna mig ett band om jag lånade ut min boll. Det bandet var Street Sounds—Hip Hop Electro 11 och jag hade ingen aning om vad det var, men ett särskilt spår fick fäste i mitt unga sinne. Roxanne Shantes "Def Fresh Crew" var som ingenting jag någonsin hört tidigare. Min tillgång till musik fram till dess kom främst via min pappas samling och riksradio/TV. Det här spåret utspelade sig på en plats, med en folkmassa, och de sjöng inte om förlorad kärlek i ett popvakuum.

En särskild sak som det hade för mig var dess poesi. Dess förmåga att beskriva en plats, en situation, en gata etc. Mitt intresse för radiokonst, musique concrète, elektronisk musik, techno, jungle, grime etc. kom senare, men när jag tänker tillbaka så leker hiphop, precis som radiokonst, med idén om en 'Cinéma Pour L’Oreille' – särskilt på ett spår som detta av Shante, med dess loopade folkmassljud som ger det en hyperrealistisk känsla av en plats. Detta är det första spåret i mixen.

Själva mixen består av redigeringar av mixtapes, skits, radioprogram och några enskilda spår från ungefär dessa år, så jag antar att det är mer av en collage (i radiokonst/konkret mening) än en konventionell mix." - Lee Gamble